Sankmarksland

Tvenne var de som gick över sankmarkerna. Evigt hade de gått, evigt skulle de gå. Efter sig, bundet i varsin handled - Homo Sapiens. Blod hade spilts, det hade såtts split och det hade vart nit och slit men nu hade de äntliga nåt hit. Ena föll, den andre stodo. Höger man gick vidare - repet virat runt armen med dubbelt mod. Liket bakom måste framåt, likväl nu helt tömt på blod. En kniv instucken under hud i brist på ficka, ett mynt av guld gömt i en ände i vilken få törs glo och en framtidstro ändock stark så som kraften i den gåendes spark. Myntet ett test, kniven en dom, så släpade han sig han fram över sankmarken, naken och tom. Vem skall möta oss vid slutet, när vi äntligen får vår dom? Tankarna tänkta försvunno ej, de blevo kvar som tyngande stenar. Snart hörde han inte vinden, ej kvitter, heller ej andetag eller fotsteg över tuvor, damm eller tegar. Det som hördes var knakandet från tankar som verkade vilja mejsla sig ut! Med kraftslag mot solar plexus översköljde insikten honom, han var inget och inget alls. Försvann gjorde midsommarblomster, grävlingar och enar. Kvar fanns inget, inget och framåt. Tankarna krossade honom - varför var hans liv nu och inte slut? Ingen möter dig vid slutet, och din resa kommer suddas ut. Tiden gick och han med den, tiden fanns väl knappt så knappast borde han väl finnas? Men minnena fanns, han vet varför han lämnade och med vem. Han måste begrava sitt syskon där föräldrarna försvann för längst sedan. Har han burit dessa tankar mot detta diffusa mål tänker han vandra på, hålla ut - i det blir han ändå något till slut? Ett slut.